Bild: Hörby kyrka

Bild: Badrum dag 5

Raskt marscherat! Men fogarna saknas... Och sen återmontering. Vem håller på onsdag? :-)

Musik: A Swinging Safari

Dagens låt måste vara "A Swinging Safari", också känt som signaturmelodin från historiska "Vi i Femman". Den spelades när jag idag besökte en butik och jag blev tvungen att stå kvar i ett hörn under högtalaren för att svänga med.

Nu är jag inte säker på vilken version de spelade i detta hörn. Hemma har jag i alla fall hittat Polydors Bert Kämpfert, troligen den som använts i TV. Nostalgi och härligt sväng i orkestern! Men så kommer den korta "sånginsatsen" och då vänder man sig gärna till Billy Vaughns version som är mycket snyggare gjord. Visserligen låter en del av körerna väl orgelmässiga, men det är njutbart. Och trumpetsolisten håller hela vägen.

Det är å andra sidan lite mjukare sound hos Kämpfert. Attackerna (Orchestra hit på midi-språk) sticker inte ut så farligt och faktiskt är trumpetaren lite charmigare. Ja, till och med sångerskan bidrar med lite liv i anrättningen. Bäst av allt, det som får mig att till slut rösta för Kämpfert, är det sköna basgunget. Där har Vaughn en del att lära sin struttande bas. Faktiskt är andra-flöjten också alldeles för tunn hos Vaughn.

Men varför inte köpa hem noten och damma av instrumentet som säkert står och väntar. Jag hade gärna sett en lite snabbare version att dansa till. Höjde tempot digitalt 10% och även om det kanske inte gör låten full rättvisa så kan en liten ökning funka väl så bra.

"The Falcons" bidrar med en safaritolkning utan flöjt. I stället förlitar de sig på en jobbig sax. Tempot är högre och svänget nästan helt rakt (om man nu kan svänga rakt?). Jag skulle kalla det rock snarare än swing. Trumkompet är ettrigt och ett honkey-tonk-piano gör sitt för att öka pulsen. Detta var inte vad jag önskade!

Vi ses i safarisvängen!

PS. Jag talar inte heller om golf i Kenya eller Die Sterne som sjunger en helt annat låt.

Språk: Konstruktioner kring "while"

Det finns en konstruktion med while som jag förmodligen använder lite för ofta på engelska. Idag kom jag också att reflektera över om jag dessutom använder den helt fel.

Jag översatte en text till engelska och såg att jag automatiskt använde "while not". Ett kraftigt förenklat exempel:

While he's not here, we'll do our best.

Jag tycker att det är ett trevligt sätt att uttrycka sig och mitt språköga säger i princip inte emot. Den känsla som jag kände ursprungligen har till viss del försvunnit i förenklingen, så låt mig på svenska formulera något liknande min målsättning.

Han hade varit perfekt för uppdraget, men eftersom han inte är tillgänglig så ska vi försöka göra vårt bästa.

Saken är den att mannen ifråga är död sedan länge. Det är inte frågan om en tillfällig arbetsfördelning och anledningen att ha honom med i bilden alls är för att beskriva honom och hans egenskaper, att hylla honom värdigt. Framförallt är det också meningen att i texten ge uttryck för den flödande tanken. Även om han inte längre har någon praktisk betydelse för uppdraget kommer de insatta osvikligt att låta tanken fladdra till minnet av hans expertis.

"While" känns mycket tidsanknutet, som "under tiden, medan". När jag insåg detta kunde jag inte förstå varför jag ändå tycker att det passar dit. Det är absolut inte ett flummigt "han kommer tillbaka och då blir allt bra" som jag vill förmedla. Men kanske har jag ändå omedvetet använt konstruktionen för att understryka att "vi", i jämförelsen, inte är mer värda än som tillfälliga ersättare?

Jag vänder mig till en av mina vänner på internet. Merriam-Webster Online listar 4 former av while; substantivet, konjunktionen, prepositionen och som transitivt verb. Såvitt jag förstår är det bara nummer 2, konjunktionen, som intresserar mig här.

Tyvärr ger ingen av dess förklaringar mig rätt att använda while. I min iver att känna igenom de givna exemplen finner jag dock att 1a gott kunde vara tvådelad: Dels för "hela tiden", dels för "någon gång under tiden".

While I was in the shower, my sister slept.
While I was in the shower, my sister fell asleep.

Men det är möjligt att exemplet säger mer om min långsamhet än om ordboksdefinitioner. Jag tycker nämligen också att att 2a inte måste innebära motsatsförhållandet och att förklaring 3 alltså kunde innefattas här. Man kan ju inte plocka bort de förklarande orden ur meningen och alltså behövs inte "while" som kontrastord. Fast jag antar att man lutar sig emot gammal hävd och bruket av "whereas".

Här är ett annat trevligt exempel på hur jag kan använda ordet i fortsättningen:

While I did say so yesterday, I've changed my mind now.

När nu "while" visat sig vara olämpligt måste jag förstås komma på vad jag ska skriva i stället. I stället för temporal betoning vill jag ha den kausala. Det intressanta är inte när vi träder in som ersättare, utan varför. Visserligen tycker jag att förklaring 2:2 för "while" känns kausal, liksom 2:1b kan göra, men jag ska inte nöja mig med det. Också i svenskan har vi ord som kan användas i båda former men som kan ge fel associationer och kanske därför bör undvikas.

Eftersom han inte är här... klart kausal
Medan han inte är här... klart temporal
Emedan han inte är här... klart kausal
Då han inte är här... oklart, men dragning åt "någon gång under tiden"?

I min idealmening ovan använde jag "eftersom" men "emedan" är ett mysigare ord. I SAOB sökte jag på "emedan" och fick så veta att även detta ursprungligen varit temporalt. Under II.4 är dock beläggen klara och på köpet tipsas jag om översättningen "since". Återigen ett tydligt tidsord, men visst kan det användas kausalt. Är det då bättre än "while" alltså? MW ger knappt stöd under "since" 2:3.

Det kanske passar bäst med "since" eller "because" nu då, men innan jag gjort denna utredning bestämde jag mig för att välja "as".

As he's not here, we'll do our best.

Lyckligtvis finns önskad betydelse med på plats 2:7.

Bild: Badrum dag 4

En doft av avlopp och färg i oangenäm kombination.

Bild: Bad dag 3

Blog: Posts merged from mobile blog suddenly disappeared

Öppet brev till Blogger support, självklart formulerat på engelska...

Dear Blogger support!

Yesterday I created a mobile blog (macwad18.blogspot.com) and posted about 5 images. Today I claimed the blog and merged it with my existing one (jagulin.blogspot.com). The merge was correctly completed it seems and macwad18 is non-existent. I could see the posts both in the jagulin-blog and in the "Edit post" list on Blogger. Suddenly all merged posts disappeared from the post list (but still visible in the blog). This was after stepping around some in the admin view, notably doing "refresh" of the post list, going into the settings tab (without change), create post (and then back without save), and View on one of the photo posts.

Naturally I tried to blog another mobile photo and it sure enough appeared on the post list. After refresh on the blog it was in synch with the post list again. All mobile posts but the last one has disappeared.

I started to believe it was all in my imagination. Furtunately I can still claim sanity because the posts still appear on their permalink, as can be seen in this search:
http://search.blogger.com/?as_q=bild%3A&ie=ISO-8859-1&ui=blg&bl_url=jagulin.blogspot.com

One example of the missing posts is the one below. As you can see it has the correct date and everything. Or is it a problem that the post time is earlier than the time stated on the search result?
http://jagulin.blogspot.com/2006/04/bild-straight-bass-line.html

I write this for two reasons:
1) Helping you with a problem report if you've (never) seen this before
2) Can you help me getting the posts back in there?

Thank you for your consideration,
   JAG

Bild: Mest skit i klädkammaren

Böcker: Harry Potter och Halvblodsprinsen

Min storasyster (eller om det nu är den 10-åriga sonen) har en samling Harry Potter-böcker och ur denna samling brukar jag läsa. Jag tycker att det är välskrivna verk och fängslande en historia. Den här gången hade min syster vänligheten att avslöja vad som skulle hända och även om det inte direkt förtog läsupplevelsen så ska jag försöka låta bli det här. Hyffsat detaljerat referat kan du vid behov läsa här.

När jag berömmer serien/boken så är det med förutsättningen att det är en ungdomsbok. Att jämföra med t.ex. Da Vinci-koden menar jag vore orättvist för dem båda. Jag påstår inte heller att det är en främst konstruktiv historia, sedelärande eller bildande, men därmed inte heller sagt att den är destruktiv eller skadlig. Jag uppskattar Harry Potter som underhållning och jag sträckläser dem en och en. I den aspekten tycker jag att de fungerar bra, historien blir inte rörig och spännigen bibehålls alldeles tillräckligt.

Den genomsnittligen vuxne kanske tycker att det är tråkigt att veta vilka lektioner de genomlider varje dag, vilka örter som bits och vilket skvaller som går i korridorerna. Den genomsnittlige vuxne har i så fall inte förstått att det är ett realtidsdrama. Varje trollformel är en sorts listig produktplacering. Ar handlingen förutsägbar finns det alltid oväntade formler eller recept att ta del av.

Skulle det vara nån del i historien som undgått mig så är det detta att Harry blir äldre för varje år. Att han var 16 redan kändes plötsligt för mig. Med perspektivet hos en läsare lite mer jämnårig med Harry kan jag tänka mig att en årlig uppföljning är genial. Men är egentligen hans utveckling år för år tillräcklig för att motsvara en 16-åring idag? Jag är i alla fall glad för att han vuxit upp tillräckligt för att inte längre vara en alltigenom egocentrisk snorunge.

Systern min beklagade sig lite över att JK Rowling inte höll sig inom sagomallen: "Anslag, äventyr, lyckligt slut". I och med att berättelsen inramas av en pojkes liv tycker jag inte att det är så fel att det är mer verklighet än saga. I stora drag håller väl sagomallen också på Hogwarts, med skillnaden att den goda sidan lider skador som faktiskt påverkar huvudpersonen känslomässigt. Är det inte ovanligt mycket känsla i böckerna, jämfört med hur man normalt i tv-spel och action-film avverkar äventyr utan att påverkas? I verkligheten dör närstående till synes orättvist och det påverkar efterlevande emotionellt. Det kan verka grymt och onödigt att ha med det i en ungdomsbok, men tvärt om vore det väl grymt att inte låtsas om något?

Det har säkert skrivits så mycket om Harry Potter och olika djuplodade tolkningar att jag inte bör ge mig in på området. Men... När jag nu läst ut boken så kan jag hålla med om att den slutar en smula obekvämt, ändå inte alls så förödande och otryggt som jag blivit intalad. Inte minst i påsktider har jag lätt för att räkna upp böcker där viktiga figurer går i döden med högburet huvud, för att det tjänar ett högre syfte. Inte sällan kommer de tillbaka, som en fågel Fenix. I Potters fall är det ganska tydligt att han undanhålls fakta som uppenbarligen är kända. Det är nån annan som koreograferar dansen. Om det till slut visar sig vara författaren bara, då blir jag besviken. Inte ens i trollkarlsvärlden är livet enkom ödesstyrt.

Idag: Irriterad

Normalt så antar jag att jag är glad och trevlig mest hela tiden, men bakom en sådan uppfattning var det väl inte annat än väntat att hitta förträngd irritation. Den visade dig idag under danskursen. Visserligen hade jag svårt att hålla kvar känslan när jag på ICA Tuna, där jag införskaffade medel för tröstätning, expidierades av en trevlig kassörska.

Faktum är att jag redan förra veckan tjurade på dansen. Jag tänkte därför att det vore bäst att försöka analysera bakomliggande faktorer för eventuellt åtgärdande.

Som sagt så trodde jag att jag var vid gott humör också idag. Min cykel stod kvar där jag lämnat den ett dygn tidigare, solen sken och jag läste Harry Potters senaste. Ändå kan jag inte förneka att jag också just idag torde varit väl disponerad för tjurighet. Midnattsmässa, nattligt samtal och viss uppståndelse på påskdagens förmiddag bidrog till viss sömnbrist. Energiintag och lakritskvot har också varit bristfälligt planerat. Lägg till det att jag varit ifrån min dator länge och lite förkyld.

En av de saker som irriterade mig var att kursen inte slutar på utsatt tid. Inte för att det spelar nån roll för mig, utan för att jag känner att det är bättre använd tid för de som har kurs därefter. Detta bör ha löst sig redan, då jag kollat upp att det är 15 minuters glapp lektionerna emellan. Jag behöver alltså inte känna nån skuld för att vi håller över.

Vidare kan jag tänka mig att jag ännu inte vant mig vid de nya kursledarna. Det känns som om det är ett mindre driv i kursen. Å andra sidan känner jag inte att det inte nödvändigtvis är sämre. Förra kursen blev jag irriterad av att jag inte hängde med på de långa sekvenser som de försökte instruera oss. Idag började man med sekvenser igen, men det var på en mycket lägre nivå och jag hade inga problem med att komma ihåg. Ett plus för det, men jag var ändå tjurig.

En väldigt viktig anledning till att jag blir tjurig är att jag känner mig dålig och malplacerad där på danskursen. Jag bemödar mig att göra som de säger men det blir inte alls som avsett. Har jag fastnat i ett inbillat oförstånd? Jag behöver kanske slappna av igen, tidigare brydde jag mig inte lika mycket om att göra som de sa utan mer som jag tyckte.

Just idag var det extra tydligt att ett bidrag till butterhet var att jag kände mig ensam. Min vanliga danspartner hade påsklov. Men även förra gången hade jag den känslan. Det hänger nog ihop med att det är för mig helt okända människor där denna kurs. De flickor jag vant mig att dansa med är inte där. Ja, kanske är det en del av tendensen från förra kursen också. Det var fler "nya" att dansa med. Och jag törs säga att dessa nya inte är lika erfarna som de jag dansade med tidigare. Men det borde inte påverka mig, hoppas man.

Ytterligare en anledning som jag kan tänka mig spelar in något är att mina "gamla vänner" har flyttats upp en kurs medan jag går kvar. Även om jag rent logiskt inte misstycker, jag kan inte säga att jag behärskar nuvarande nivå till fullo, så förefaller det som en rimlig irritationskälla. På sätt och vis kan tidigare punkter sammanfattas i denna. T.ex. så är det mina gamla vänner som har kurs passet efter oss. Min oförklarliga oro för att hålla över kan vara ett missriktat mindervärdeskomplex och skam för att inte också jag gått vidare.

Men det ligger nog ändå djupare än så. Redan förra kursen kände jag motivationen tryta och ofta var det väl glädjen över att återse trevliga flickor, som visste att berömma och ta beröm, som ändå fick mig att gå till dansen. Att jag känner mig dålig och känner att jag glömmer mer än jag lär mig nytt är förstås inte alls gynnsamt. Jag förknippar det starkt med införandet av långa förinstruerade sekvenser. Jag har aldrig riktigt tålt koreografi utan hellre excellerat med egna underfundigheter på dansgolvet. Självklart inte helt optimalt om tanken är att man ska lära sig nåt speciellt, men väldigt trevligt i vardagslag. Självklart var min stil säkert inte så imponerande som jag föreställt mig eftersom underfundigheten i många fall inte varit synbar utanför min fantasi.

Det är inte alls främmande för mig att jag genom utbildning förstört mitt naturliga sinne för dans? Har jag oförstående misshandlat okunskapens sällhet?

Kan det också vara så att mitt intresse för dans grundats i att det var ett lättsamt, strukturerat (trots improvisation) sätt att träffa flickor och att jag genom mitt idoga dansande fått en överdos av s.k. tjejbaciller?

Idag: Grand Finale

Idag har jag återigen varit på fest på Grand Hotel i Lund. Det blir ju lätt så att ett ögonblick av societetslivet väcker mersmak. Nåväl, denna gång var jag inkallad för att sjunga på Hallands Nations bal, Bockbalen, och efter avslutat värv avstod jag min öldos för att i stället inhämta en flickas samtycke till eftersläpp.

I ren trots lät jag rockhängaren i garderoben hänga tom, eftersom jag betalt mina 15 kr för utnyttjandet av densamma. Jag försökte mig på att göra ett överslag på hur många vi behövde vara i kören för att vi, i stället för att hänga i garderoben allihop, skulle kunna lägga pengarna på ett rum att lägga rocken i. Tankeexperimentet avslutades då jag insåg att priset på rum förmodligen stod i paritets med garderobsavgiften, liksom att vi skulle blivit oense om vem som ansvarade för nyckeln under kvällen...

Hursomhelst så spelade Round Midnight Big Band upp till dans, om jag inte missminner mig. Det var inte dåligt, men dansmöjligheterna var begränsade då de inte flyttat undan borden optimalt. Å andra sidan var jag inte riktigt på danshumör. Men humöret räckte i alla fall till kl 02.00 då orkestern mycket precist blev tyst.

Denna Grand Finale till trots så blir det mer dans innan veckan är slut. Ännu en Heptown swingkurs bjuder mig till en oglamorös gymnastiksal för att svänga loss. Återstår att se om jag mobiliserat dansrytmerna tills dess.

Musik: Glada sånger i regnet

Jag är nyss hemkommen från en brakfest på Grand Hotel. Fingrarna har inte ännu töat efter den förhöjda dosen kyla under hempromenaden. Och som man gör när man går hem från Grand, en flicka, en pojke och en tandemscykel så sjöng vi alla sånger vi kunde komma på.

Allt började med den tematiskt riktiga Raindrops keep falling on my head. Och gott om tid senare var vi tillbaka i regntemat, med den med skeden, under parollen "sånger som vi har svårt att komma på". Som avslutning sjöng vi allt i fel ordning på den mycket fina sången (speciellt Viba Femba-versionen) Jag är det fulaste som finns.

Och det bara kändes - Yes, det var en härlig fredag!

Sen kom jag på att det ju faktiskt är fredag. I närmre 24 timmar till. Det kändes lite sämre då. ;-(

Ännu ett tydligt bevis på hur negativt tänkande kan förstöra den bästa sång!

Idag: Vaktmästaren med snooze-funktion

För den som vill ha fortsättning på historien så kom onsdagen och kl 8 ringde det på dörren. Men - tror ni inte att det var fel hantverkare? När han väl kommit in ville han inte byta kran utan ugnslampa. Hmm... Om det nu finns flera lägenheter med samma postadress så kan de väl kolla lite nogrannare vilken av hyresgästerna som ringt?

Och idag, dagen därpå återigen kl 8. Så nu vet jag vad det är för en specifik hantverkarart som ringer och försvinner. Jag fångade honom (eller om det var tvärt om?) och fick veta att han ville byta mitt lås. (Jo, som sagt var! Men jag fick nyckel så jag kan visst låsa ändå...) Det absolut lustigaste i sammanhanget var att när han såg mig så insåg han att vi redan avtalat en annan tid för låsbyte. Given förklaring: "Jag måste ha tagit fel dörr, jag tittade inte så noga på namnet." Tror jag det!

Att byggjobbarna ska komma först efter påsk är ju bara en detalj i sammanhanget. Nästa vecka måste de komma in för att dona lite. Det är nämligen jag som förvarar den stora huvudkranen i mitt förråd. Det kan ju vara bra att veta om jag blir/vill bli ovän med grannarna... :-)

Nuvarande status är alltså att jag har ett speciallås som alla byggjobbare har nyckel till och att min duschslang är alldeles ny. Jag har också en speciell oro för att jag måste vara hemma och vakta renoveringen. Att mötas av ett "Du skulle inte ha två badkar? Kan vi ha gått fel?" efter två veckor känns inte omöjligt, men onödigt.