Böcker: Harry Potter och Halvblodsprinsen

Min storasyster (eller om det nu är den 10-åriga sonen) har en samling Harry Potter-böcker och ur denna samling brukar jag läsa. Jag tycker att det är välskrivna verk och fängslande en historia. Den här gången hade min syster vänligheten att avslöja vad som skulle hända och även om det inte direkt förtog läsupplevelsen så ska jag försöka låta bli det här. Hyffsat detaljerat referat kan du vid behov läsa här.

När jag berömmer serien/boken så är det med förutsättningen att det är en ungdomsbok. Att jämföra med t.ex. Da Vinci-koden menar jag vore orättvist för dem båda. Jag påstår inte heller att det är en främst konstruktiv historia, sedelärande eller bildande, men därmed inte heller sagt att den är destruktiv eller skadlig. Jag uppskattar Harry Potter som underhållning och jag sträckläser dem en och en. I den aspekten tycker jag att de fungerar bra, historien blir inte rörig och spännigen bibehålls alldeles tillräckligt.

Den genomsnittligen vuxne kanske tycker att det är tråkigt att veta vilka lektioner de genomlider varje dag, vilka örter som bits och vilket skvaller som går i korridorerna. Den genomsnittlige vuxne har i så fall inte förstått att det är ett realtidsdrama. Varje trollformel är en sorts listig produktplacering. Ar handlingen förutsägbar finns det alltid oväntade formler eller recept att ta del av.

Skulle det vara nån del i historien som undgått mig så är det detta att Harry blir äldre för varje år. Att han var 16 redan kändes plötsligt för mig. Med perspektivet hos en läsare lite mer jämnårig med Harry kan jag tänka mig att en årlig uppföljning är genial. Men är egentligen hans utveckling år för år tillräcklig för att motsvara en 16-åring idag? Jag är i alla fall glad för att han vuxit upp tillräckligt för att inte längre vara en alltigenom egocentrisk snorunge.

Systern min beklagade sig lite över att JK Rowling inte höll sig inom sagomallen: "Anslag, äventyr, lyckligt slut". I och med att berättelsen inramas av en pojkes liv tycker jag inte att det är så fel att det är mer verklighet än saga. I stora drag håller väl sagomallen också på Hogwarts, med skillnaden att den goda sidan lider skador som faktiskt påverkar huvudpersonen känslomässigt. Är det inte ovanligt mycket känsla i böckerna, jämfört med hur man normalt i tv-spel och action-film avverkar äventyr utan att påverkas? I verkligheten dör närstående till synes orättvist och det påverkar efterlevande emotionellt. Det kan verka grymt och onödigt att ha med det i en ungdomsbok, men tvärt om vore det väl grymt att inte låtsas om något?

Det har säkert skrivits så mycket om Harry Potter och olika djuplodade tolkningar att jag inte bör ge mig in på området. Men... När jag nu läst ut boken så kan jag hålla med om att den slutar en smula obekvämt, ändå inte alls så förödande och otryggt som jag blivit intalad. Inte minst i påsktider har jag lätt för att räkna upp böcker där viktiga figurer går i döden med högburet huvud, för att det tjänar ett högre syfte. Inte sällan kommer de tillbaka, som en fågel Fenix. I Potters fall är det ganska tydligt att han undanhålls fakta som uppenbarligen är kända. Det är nån annan som koreograferar dansen. Om det till slut visar sig vara författaren bara, då blir jag besviken. Inte ens i trollkarlsvärlden är livet enkom ödesstyrt.