Idag: Irriterad

Normalt så antar jag att jag är glad och trevlig mest hela tiden, men bakom en sådan uppfattning var det väl inte annat än väntat att hitta förträngd irritation. Den visade dig idag under danskursen. Visserligen hade jag svårt att hålla kvar känslan när jag på ICA Tuna, där jag införskaffade medel för tröstätning, expidierades av en trevlig kassörska.

Faktum är att jag redan förra veckan tjurade på dansen. Jag tänkte därför att det vore bäst att försöka analysera bakomliggande faktorer för eventuellt åtgärdande.

Som sagt så trodde jag att jag var vid gott humör också idag. Min cykel stod kvar där jag lämnat den ett dygn tidigare, solen sken och jag läste Harry Potters senaste. Ändå kan jag inte förneka att jag också just idag torde varit väl disponerad för tjurighet. Midnattsmässa, nattligt samtal och viss uppståndelse på påskdagens förmiddag bidrog till viss sömnbrist. Energiintag och lakritskvot har också varit bristfälligt planerat. Lägg till det att jag varit ifrån min dator länge och lite förkyld.

En av de saker som irriterade mig var att kursen inte slutar på utsatt tid. Inte för att det spelar nån roll för mig, utan för att jag känner att det är bättre använd tid för de som har kurs därefter. Detta bör ha löst sig redan, då jag kollat upp att det är 15 minuters glapp lektionerna emellan. Jag behöver alltså inte känna nån skuld för att vi håller över.

Vidare kan jag tänka mig att jag ännu inte vant mig vid de nya kursledarna. Det känns som om det är ett mindre driv i kursen. Å andra sidan känner jag inte att det inte nödvändigtvis är sämre. Förra kursen blev jag irriterad av att jag inte hängde med på de långa sekvenser som de försökte instruera oss. Idag började man med sekvenser igen, men det var på en mycket lägre nivå och jag hade inga problem med att komma ihåg. Ett plus för det, men jag var ändå tjurig.

En väldigt viktig anledning till att jag blir tjurig är att jag känner mig dålig och malplacerad där på danskursen. Jag bemödar mig att göra som de säger men det blir inte alls som avsett. Har jag fastnat i ett inbillat oförstånd? Jag behöver kanske slappna av igen, tidigare brydde jag mig inte lika mycket om att göra som de sa utan mer som jag tyckte.

Just idag var det extra tydligt att ett bidrag till butterhet var att jag kände mig ensam. Min vanliga danspartner hade påsklov. Men även förra gången hade jag den känslan. Det hänger nog ihop med att det är för mig helt okända människor där denna kurs. De flickor jag vant mig att dansa med är inte där. Ja, kanske är det en del av tendensen från förra kursen också. Det var fler "nya" att dansa med. Och jag törs säga att dessa nya inte är lika erfarna som de jag dansade med tidigare. Men det borde inte påverka mig, hoppas man.

Ytterligare en anledning som jag kan tänka mig spelar in något är att mina "gamla vänner" har flyttats upp en kurs medan jag går kvar. Även om jag rent logiskt inte misstycker, jag kan inte säga att jag behärskar nuvarande nivå till fullo, så förefaller det som en rimlig irritationskälla. På sätt och vis kan tidigare punkter sammanfattas i denna. T.ex. så är det mina gamla vänner som har kurs passet efter oss. Min oförklarliga oro för att hålla över kan vara ett missriktat mindervärdeskomplex och skam för att inte också jag gått vidare.

Men det ligger nog ändå djupare än så. Redan förra kursen kände jag motivationen tryta och ofta var det väl glädjen över att återse trevliga flickor, som visste att berömma och ta beröm, som ändå fick mig att gå till dansen. Att jag känner mig dålig och känner att jag glömmer mer än jag lär mig nytt är förstås inte alls gynnsamt. Jag förknippar det starkt med införandet av långa förinstruerade sekvenser. Jag har aldrig riktigt tålt koreografi utan hellre excellerat med egna underfundigheter på dansgolvet. Självklart inte helt optimalt om tanken är att man ska lära sig nåt speciellt, men väldigt trevligt i vardagslag. Självklart var min stil säkert inte så imponerande som jag föreställt mig eftersom underfundigheten i många fall inte varit synbar utanför min fantasi.

Det är inte alls främmande för mig att jag genom utbildning förstört mitt naturliga sinne för dans? Har jag oförstående misshandlat okunskapens sällhet?

Kan det också vara så att mitt intresse för dans grundats i att det var ett lättsamt, strukturerat (trots improvisation) sätt att träffa flickor och att jag genom mitt idoga dansande fått en överdos av s.k. tjejbaciller?