Schlaf, schlaf ein

Jag la mig sent och tänkte tanken: Risken finns att jag måste sätta ett alarm för att vakna i tid till något jag lovat och inte ville missa. Att vakna är en av mina många dagliga svårigheter. Jag satte inget alarm.

Natten till onsdag vaknade jag i en dröm. Jag kallade det en mardröm, men det var snarare en sanndröm. Jag brukar inte drömma i klarhet, vakna och minnas, och därför blir jag alltid lika upprymd när jag gör det. Någon regissör har sagt att hans filmer kommer till honom i drömmar. Bilder har jag trott att jag, trots att jag dagligen ser saker och förstår dem, inte har hjärna för. Vill jag föreställa mig något gör jag det i text. Jag talar om känslor och om bilder men jag vet inte vad det är om jag inte formulerar det i text.

Musikutövandet är också en hobby som tydliggör känslor. Drömmen jag talar om satte mig som dirigent för en kör under instuderingen av en sång. Det gick dåligt. Så långt allting sant och inte skrämmande eller pinsamt, men ändå orogörande och trist. Dessbättre gick det faktiskt på onsdagskvällen när verkligheten kom ikapp. Kanske är det sant att man förbereder dagen under natten, samlar erfarenheter och lär av misstag.

Natten (eller morgon beroende på vem man frågar) till fredag ringde telefonen kort och jag vaknade med den panik jag kan ha när det ringer och jag inte vet om det var viktigt. Jag kommer att tänka på filmen The Ring som jag plötsligt inser har ett tvetydigt namn.

På lördagmorgonen vaknar jag igen i en dröm. Jag kan fortfarande se bilderna framför mig och handlingen löpte ganska mycket som i en film. Pulsen är hög och drömmen lämnade många frågor. Vem var det som var med i filmen? Jag hade ett omedelbart svar, men ögonblicket efter insåg jag att utseendet inte stämde. Kanke var det en dröm att tolka mer abstrakt, kanske var det en skådespelare eller stunt.

Klockan var 8 och det var tyst i hela huset. Rädd för att inte behålla bilderna formulerade jag ord.

Jag var på nåt superhemligt ställe, olovligt. Korridorer som på ett fartyg, möjligen rymdskepp. Plötsligt var det dags: Förflyttningen som var så i detalj planerad för att genomföras på kort tid. En grupp kom hastande genom kontorslandskapet. Två män var steget före och löste klarifieringen vid första dörren. Helt fräckt föll jag in strax bakom dem. Det var glasdörrar och vakterna lät oss passera. Mer kontorslandskap. Några av de propert klädda Pentagon-tjänstemän sittande vid de många datorerna tittade de upp. Det kändes som om jag var klädd i jeans och t-shirt och att jag omedelbart var röjd bland alla kostymer.

Ingen tid att bli fångad för nästa dörr skulle passeras. Jag var väl rätt klädd ändå. Sista dörren hade extra säkerhetskontroll. De två föregångarna scannades på något speciellt sätt, streckkod i nacken känns inte så vanligt men det var nåt sånt. Jag förstod att jag också skulle gå fram och återigen att det var förgjort. Jag hade ju ingen streckkod. Men jag räckte fram passerkortet och det räckte. Beslut på mikrosekunder, ingen tid att spilla. Varje ögonblick i förflyttning var en möjlig katastrof för gruppen.

Väl innanför dörren var alla i säkerhet och mötet kunde ta form. De tre höjdarna satte sig i fåtöljer längst fram, några medelhöjdare eller livvakter flankerade. Jag försvann väl i skuggorna. I stället fick jag se det ur mötesledarens ögon. Det är oklart vem det var, en riktig höjdare eller bara en cool underrättelsesamordnare? Det är också oklart vem fåtölj-höjdarna var. Bara Olof Palme nämndes vid namn. Han satt längst till vänster (sett från ledaren som stod som föreläsare) och var sig inte riktigt lik. Det var i alla fall tydligt att han var väl ansedd och att han var med var en stor triumf. Bredvid honom satt kanske USA:s president och därintill Sovjets eller motsvarande. Svårt att veta om detta var förr eller nu eller framtid.

Mötesledaren talade engelska under genomgången, men för att lägga fram sitt ärende gick han över till ryska. Underförstått skärmades då mindre viktiga personer av, medan alla tre höjdare var flytande i detta. Jag kan inte helt redogöra för de ytterst hemliga uppgifter som framkom, men det visade sig vara en tävling, en utmaning där stormakterna skulle göra jobbet. Det slår mig nu när jag skriver att utmaningen kunde varit att nå månen (och att Palme vann) men så var det inte.

Hursomhelst så försvann jag ut i ett hus som fanns i nån form av innergård. En trädgård. Senare kom jag ut och jag kände att jag var iaktagen. Det var en dinosaur-varelse eller en annan form av monster. Om jag vände mig om skulle den sluka mig. Oändligt långsamt vred jag på kroppen. Det fanns en annan man där som hade vänt sig mera. Jag kunde se skräcken lysa ur hans ansikte, men han levde. Det fanns inget där. I stället kunde publiken se en tredje man gömma sig i en kruka. Han var häxmästare eller magisk på annat sätt. Monstret var hans sätt att jaga bort oss. Nu viskade han i stället att vi skulle försvinna, sjöng nån käck sång om att försvinna och irriterades över hur korkade vi var som bara stod kvar. Jag vet inte vilken roll han hade, men han ville uppenbarligen inte att vi skulle riskera projektet.

Nästa scen passar inte riktigt in, men är å andra sidan den mest spännande för mig. Klippet kan vara en tillbakablick på hur jag först kom i kontakt med spionprojektet.

Jag är på en fest, en bal. Genom folkvimlet leder jag en flicka vid handen. Jag är lycklig, vi talar på tyska. Är man spion så är man! Vi söker efter en lokal där det inte är så mycket folk. Det uppstår en fråga. Ska jag flytta? Jag blir känslosam, eller vad det kan kallas. "Ich liebe Schweden," säger jag stapplande. "Ich liebe dich," svarar hon enkelt. Vi ser på varandra. Världen försvinner.


Jag vaknade där. Retligt. Dessa många levande drömmar under veckan får mig att tänka på Rosenary's baby. Jag är dock ganska säker på att jag varken är gravid eller i en dylik komplott.

Ang. den där tiden jag hade att passa så var jag alltså vaken när alarmet trots allt ljöd 8.20. Ett tredje problem i min tidpassning är att jag lägger min vakna tid vid datorn i stället för vid andra drömmar.

Ha en bra dag och god natt!